något. När han var på hemväg, råkade han ett par kamrater. »Var har du hållit hus, som inte kom på vårfesten?» sade de. — »Ack, har det varit vårfest?» sade studenten. »Det hade jag alldeles glömt bort.»
Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gående förbi. Hon såg inte åt honom, utan gick och talade med en annan student och smålog mot denne så förfärligt vänligt. Då kom studenten ihåg, att han hade bett henne, att hon skulle komma på vårfesten, för att han skulle få råka henne där, och nu hade han själv inte infunnit sig. Vad skulle hon tänka om honom?
Han kände ett styng i hjärtat och ville skynda efter henne, men då sade en av hans vänner: »Det lär stå illa till med Stenberg, överliggaren, ni vet. Han har blivit sjuk i afton.» — »Det är väl inte något farligt heller?» sade studenten hastigt. — »Det var något åt hjärtat. Han har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen när som helst. Doktorn trodde, att det var någon sorg, som tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde på om den sorgen kunde hävas.»
En liten stund efter detta kom studenten in till överliggaren. Han låg i sin säng mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svåra anfallet. »Jag har kommit för att tala med dig om din bok,» sade studenten. »Det var ett präktigt arbete, vet du. Jag har sällan läst något så bra.»
Överliggaren satte sig upp och stirrade på studenten. »Varför var du så där besynnerlig i eftermiddags?» — »Jag var vid dåligt lynne, därför att jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig så mycket om min mening. Jag var så nöjd med din bok.»
Den sjuke såg forskande på honom och blev alltmer viss om att studenten ville dölja något för honom. »Det där säger du bara därför, att du har fått höra, att jag har blivit sjuk, och vill trösta mig.» — »Visst inte. Det var ett
