över inhägnaden?» sade han med sin vanliga lojhet. — »Nej, det är väl omöjligt för den, som har så korta ben,» sade Karr. Älgen tittade under lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute i det fria, nästan utan att han visste hur det hade gått till.
Karr och Gråfäll begåvo sig nu inåt skogen. Det var en skön och månljus natt i slutet av sommaren, men inne under träden var det dunkelt, och älgen gick helt sakta. »Det är kanske bäst, att vi vänder om,» sade Karr. »Du, som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, kunde lätt bryta benen av dig.» Då började Gråfäll gå fram hastigare och med mera mod.
Karr förde älgen till en trakt av skogen, där det växte väldiga granar, som stodo så tätt, att ingen vind kunde tränga fram mellan dem. »Härinne brukar stamfränderna dina söka skydd för köld och storm,» sade Karr. »Här brukar de stå under öppen himmel hela vintern igenom. Du får det nog mycket bättre, dit du kommer. Du får tak över huvudet och får stå i stall som en oxe.» Gråfäll svarade ingenting, utan stod bara och söp in den starka barrdoften. »Har du något mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?» frågade han.
Då gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn. »Över den här mossen brukar älgarna fly, när de är i fara,» sade Karr. »Jag vet inte hur de bär sig åt, men så stora och tunga, som de är, kan de gå här utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna hålla dig oppe på så farlig mark, men du behöver det inte heller, för du blir aldrig eftersatt av jägare.» Gråfäll svarade ingenting, men med ett långt språng var han ute på mossen. Han blev glad, när han kände hur tuvorna gungade under honom, jagade åstad tvärsöver mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit nere i någon dyhåla. »Har vi nu sett hela skogen?» frågade han. — »Nej, inte ännu,» sade Karr.
