Han förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte ståtliga lövträd: ek och asp och lind. »Här brukar stamfränderna dina äta löv och bark,» sade Karr. »De anser sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre mat i utlandet.» Gråfäll blev häpen över de väldiga lövträden, som välvde sina gröna kupor över honom. Han smakade både på eklöv och aspbark. »Det här smakar beskt och gott,» sade han. »Det är bättre än klöver.» — »Det var ju bra, att du fick äta det då en gång,» sade hunden.
Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö. Den låg alldeles stilla och blank och speglade stränderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor. När Gråfäll såg den, blev han stående orörlig. »Vad är detta, Karr?» frågade han. Det var första gången, som han såg en sjö. — »Det är ett stort vatten, det är en sjö,» sade Karr. »Ditt folk brukar simma över den från strand till strand. Det är ju inte att begära, att du ska kunna det, men du borde åtminstone gå ner och få ett bad.» Karr gick själv i vattnet och började simma. Gråfäll stod kvar på land en god stund. Till sist kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det över ryggen också, gick längre ut, kände, att vattnet bar honom, och började simma. Han sam runt omkring Karr och var som hemma i vattnet. När de stodo på stranden igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem. »Det är långt till morgonen. Vi kan gå omkring i skogen än en stund,» sade Gråfäll.
De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, med gräs och blommor glittrande av dagg. Mittpå skogsängen gingo några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfäll fick se dem, stannade han tvärt. Han såg knappt åt korna och ungdjuren. Han bara stirrade på den gamla älgtjuren, som hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel över bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen.
