grönaste, han fann i kåltäppan, var en grön kjol, som käringen hade ämnat åt sonhustrun sin; den hackade han fint och lade också dit; men grisen, som hette Allt, den kokade han för sig sjelf i bryggepannan. Då gossen väl hade gjort ifrån sig detta, sökte han upp en kruka med sirup och ett fjäderbolster; först insmorde han sig med sirupen och sedan sprättade han upp bolstret och vältrade sig i fjädern, och så satte han sig på huggekubben ute i köket, tills modern och tösen kommo.
Det första käringen saknade, då hon kom hem, var hunden, ty den plägade alltid möta henne utanför gårdsgrinden. Det nästa hon saknade var katten, ty den mötte henne alltid på förstuqvisten, och när det var riktigt godt väder och solsken, så kom den ut på gården och mötte henne vid grinden. Den gröna kjolen, som hon hade ämnat åt sonhustrun sin, såg hon heller icke till, och grisen, som grymtade och följde henne hvar hon gick, den var icke heller synlig. Hon skulle just till att fråga derom; men i detsamma som hon lyfte på dörrklinkan, stod vattnet ut igenom dörren som en fors, så att det var nära att de hade blifvit bortsköljda af strömmen, både käringen och tösen.
De måste gå omkring till köksdörren, och då de kommo in, satt den befjädrade figuren der.
“Hvad är det du har gjort?“ frågade käringen.
“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor“ svarade gossen; jag bar vatten på den femte väggen, men lika så fort som jag bar in, rann det ut, så jag fick det inte högre än på den fjerde.“
“Ja, men Lägg och Bog då?“ sade käringen och ville slå bort det med något annat, — “hvar har du gjort af dem?“ sade hon.
“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen, “jag tog och lade dem i soppgrytan. De skreko och
