Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
tokmatthis.

väsnades, och de beto och klöstes, och Lägg var stark och sparkade emot, men till sist måste han ändå deran, och Allt, han kokar i bryggpannan i brygghuset, ty honom fanns det icke rum för i soppgrytan,“ sade han.

“Men hvad har du gjort af den nya gröna kjolen, jag hade ämnat åt sonhustrun min?“ sade käringen och ville åter slå bort galenskaperna hans.

“Åh, jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen. “Den hängde i kåltäppan, och den var det grönaste som fanns der, derföre tog jag den och hackade den fint och lade den i soppgrytan.“

Käringen bort till spiseln, ryckte af grytan, slog ut alltsammans och fick på en ny gryta. Men då hon fick sigte på gossen, blef hon rent förskrämd.

“Hur kommer det till, att du ser så der ut?“ frågade hon.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen; “först så smorde jag in mig med sirup och gjorde mig söt, och sedan så sprättade jag upp bolstret och befjädrade mig väl,“ sade han.

Ja, käringen slog bort det så godt hon kunde, fick fjädrarna rifna af gossen, tvättade honom och fick på honom kläder igen.

Så skulle de hålla bröllop; men först skulle Matthis gå till staden och sälja en ko och köpa till bröllops för. Käringen sade honom huru han skulle bära sig åt, och både det första och det sista var, att han ändtligen måtte söka att få något för kon. Ja, gossen mente, att han skulle nog få något för den. Då han kom på torget med kon och de frågade hvad han skulle ha för den, kunde de icke få annat svar af honom, än att han skulle ha “något“ för den. Så kom der en slagtare, och han bad honom taga kon och följa med hem, så skulle han få “något“ för den. Ja, gossen tog med kon, och då han