så slapp han undan. Så skulle bröllopet stå, och käringen predikade både vackert och väl för gossen och sade, att när de kommo till bords, skulle han bära sig skickligt åt; han skulle icke se för mycket på bruden, men kasta ett öga på henne då och då; ärterna kunde han äta sjelf, men äggen måste han dela med henne, och benen skulle han icke lägga utmed sig på bordet, utan dem måste han lägga väl tillsammans på tallriken.
Ja, Matthis skulle så göra, och göra det väl också; han gjorde allt det mor hans bad honom om, han, och ingenting annat. Han gick ut i fårkätten och stack ut ögonen på alla får och getter, som der funnos, och tog dem med sig. Då de kommo till bords, satte han sig med ryggen vänd mot bruden; men bäst han satt, så kastade han ett fåröga, så att det klibbade sig fast i ansigtet på henne: om en liten stund kastade han ett till, och sålunda for han fort. Äggen åt gossen upp allesammans, så att bruden icke fick smaka ett enda, men då ärterna kommo, delade han med henne. Då de sålunda hade spisat en stund, lade gossen fötterna sina tillsammans, och upp på tallriken med dem och benen.
Om qvällen, då de skulle lägga sig, var bruden ledsen och upptröttad vid honom och tyckte det var ringa fröjd att ha en sådan stolle till man. Så sade hon, att hon hade glömt något och ville gå ut litet. Men det kunde hon omöjligt få lof till; gossen ville följa henne, ty han var rädd, att hon icke skulle komma in igen.
“Nej, ligg stilla du!“ sade bruden; “här är ett långt bastrep; det skall jag binda omkring mig, och så skall jag låta dörren stå öppen. Tycker du då att jag blir för länge borta, så behöfver du bara draga i repet, så drar du mig in igen.“
Ja, det var Matthis med om. Men då flickan kom ut på gården, träffade hon på en getabock, löste af sig repet och band det om bocken.
