Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22
mickel ville smaka hästkött.

lunkande och sneglade efter en godbit af hästköttet. Han gjorde svängningar och räfkrokar tills han kom bakom björnen, så tog han en sats öfver på andra sidan om hästskrofvet och nappade åt sig en bit med detsamma han rände förbi. Nalle var icke sen han heller, slog efter Mickel, så han fick tippen af den röda svansen i labben sin; sedan den tiden har räfven hvit svans-tipp.

“Stilla nu, Mickel, och kom hit,“ sade björnen, “så skall jag lära dig att fånga hästar.“

Ja, det ville Mickel nog gerna lära sig, men han gick icke närmare än han trodde sig.

“När du ser en häst ligga i en solbacke och sofva,“ sade björnen, “så skall du binda dig väl fast med taglet i hästsvansen och hugga tänderna i låret på hästen,“ sade han.

Det töfvade icke länge, må tro, förrän räfven träffade på en häst som låg och sof i solbacken, och så gjorde han som björnen hade sagt, han knöt och band sig väl in i hästtaglet och högg tänderna i låret på hästen. Och den spratt upp och till att sparka och springa, så Mickel slängde både mot stock och mot sten och blef så skamfilad och mörbultad, att han icke var långt ifrån att mista både sans och vett. Rätt som det var rände de förbi en hare.

“Hvart skall du fara så brådt, Mickel?“ sade haren.

“I skjutsefärd kan du väl förstå, min kära Jösse,“ sade räfven.

Och haren satte sig upp på två ben och skrattade så godt, att käften sprack ända upp till öronen, för att Mickel färdades så ståtligt med skjuts. Men sedan den skjutsfärden har räfven icke tänkt på att fånga hästar. Den gången var det björnen som var klipsk; eljest säga de att han är godtrogen som trollen.