Hvitebjörn Kung Valemon.
Det var en gång, som ofta händer väl det, en kung. Han hade två döttrar, som voro fula och elaka, men den tredje var så fager och blid som klara dagen, och kungen och alla voro glada i henne. Hon drömde en gång om en guldkrans, som var så dejlig, att hon icke kunde lefva, om hon ej fick den. Men som hon icke kunde få den, blef hon modstulen och kunde icke tala för sorg, och då kungen fick veta att det var kransen hon sörjde öfver, så skickade han ut en, som var utklippt likt den kungsdottern hade drömt om, och skickade bud till guldsmederna i alla länder, om de kunde skaffa maken till den. De arbetade både dag och natt; men några af kransarne slängde hon ifrån sig, och andra ville hon icke så mycket som ens se på. En gång, då hon var i skogen, fick hon se en hvitbjörn, som hade just den kransen, hon hade drömt om, mellan ramarna och lekte med. Hon bad att få köpa den. Nej, den var icke fal för pengar, utan blott och bart om han fick henne sjelf. Ja, det var aldrig lönt att lefva utan den, sade hon; det var detsamma hvar hon kom och hvem hon fick, om hon bara kunde få kransen, och så blefvo de ense om, att han skulle hemta henne om tre dagar, och det var på torsdagen.
Då hon kom hem med kransen, blefvo alla glada öfver att hon var glad igen, och kungen mente, det kunde väl icke vara så svårt att reda sig mot en hvitbjörn. Den tredje dagen måste hela krigsmakten ut rundt
