Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

hvitebjörn kung valemon.

Hon gret och beskärmade sig, men han måste resa, och resa skulle han. Så frågade hon, om hon icke kunde få följa med. Det var rakt omöjligt det, sade han, men då han for af i björnehamnen, fattade hon tag i raggen ändå, kastade sig upp på ryggen hans och höll sig väl fast. Så gick det i väg öfver dal och fjell, genom hult och skog, tills kläderna voro slitna af henne och hon var så dödligt trött, att hon släppte taget och icke visste mera till sig. Då hon vaknade, var hon i en stor skog, och så gaf hon sig i väg igen; men hon visste icke hvart det bar. Sent omsider kom hon till en koja; der inne voro två qvinnor, en gammal hustru och en vacker liten flickunge. Kungadottern sporde, om de hade sett till Hvitebjörn kung Valemon.

“Ja, han for här fram tidigt i dag, men han for så fort, att du visst aldrig hinner fatt honom,“ sade de.

Flickungen for omkring och klippte och lekte med en guldsax, som var sådan, att silkes- och sidenremsor flögo omkring henne, bara hon klippte i luften. Der den var, var det aldrig brist på kläder.

“Men denna qvinnan, som skall färdas så långt och så svåra vägar, hon får slita mycket ondt,“ sade flickungen: “hon kunde bättre behöfva saxen här, hon, än jag, att klippa till kläder åt sig,“ sade hon, och så bad hon, om hon icke fick lof att skänka henne saxen. Jo, det kunde hon väl få.

Så vandrade kungadottern vidare igenom skogen, som det tycktes aldrig vilja blifva någon ände på, både dagen och natten, och nästa morgon kom hon till en koja igen. Der inne voro också två qvinnor, en gammal hustru och en flickunge. “God dag,“ sade kungadottern. “Har I sett något till Hvitebjörn kung Valemon?“ frågade hon dem.