Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
hvitebjörn kung valemon.

“Var det du som skulle haft honom kanske?“ frågade käringen. Ja, det var så. “Jo, han for här förbi i går, men han for så fort, att du nog aldrig hinner upp honom.“

Flickungen gick på golfvet och lekte med en flaska, som var sådan, att den skänkte i allt hvad de ville ha.

“Men denna stackars qvinnan, som skall färdas så långt och så svåra vägar, tänker jag kan törsta och lida mycket annat ondt,“ sade flickan; “hon kan bättre behöfva den här flaskan, hon, än jag,“ sade hon, och så frågade hon, om hon icke kunde få ge henne flaskan. Jo, det skulle hon få.

Så fick kungadottern flaskan, tackade och begaf sig åter på väg genom den samma skogen både dagen och natten med. Den tredje morgonen kom hon till en hydda, der det också var en gammal qvinna och en flickunge.

“God dag,“ sade kungadottern.

“God dag igen,“ sade qvinnan.

“Har I sett något till Hvitebjörn kung Valemon?“ frågade hon.

“Kanske det var du som skulle haft honom?“ sade gumman. Ja, så var det. “Jo, han for här förbi i förrgår; men han for så fort, att du aldrig hinner honom,“ sade hon.

Flickan gick på golfvet och lekte med en duk, som var sådan, att när de sade till den: “Duk, bred ut dig och duka upp alla goda rätter!“ så gjorde den det, och der den var, var det aldrig brist på läcker mat.

“Men denna stackars qvinna, som skall färdas så långt och så svåra vägar,“ sade flickan, “hon kan både få svälta och lida mycket annat ondt, så hon kan bättre behöfva den här duken, hon, än jag,“ sade hon, och så frågade hon, om hon icke kunde få skänka henne duken. Det fick hon.