Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
hvitebjörn kung valemon.

Så tog kungadottern emot duken, tackade vackert och vandrade vidare långt, långt bort genom den samma mörka skogen hela den dagen och natten, och om morgonen kom hon till ett fjell, som var så brant som en vägg, och så högt och så bredt, att hon ingen ände kunde se på det. Det var en koja der också, och när hon kom in, var det första hon sade:

“God dag! Har I sett om Hvitebjörn kung Valemon har färdats den här vägen?“

“God dag igen!“ sade käringen. “Det var kanske du som skulle haft honom?“ sade hon. Ja, så var det. “Ja, han for förbi upp öfver berget för tre dagar sedan; men dit kan ingen vinglös varelse slippa upp,“ sade hon.

I denna kojan var det så fullt med små barn, och allesammans hängde i kjolen på mor sin och skreko på mat. Käringen satte på elden en gryta, full med runda småstenar. Kungadottern frågade, hvad detta skulle betyda. “De voro så fattiga,“ sade käringen, “att de hvarken hade något till mat eller kläder, och det var så svårt att höra barnen skrika efter matbiten; men när hon satte grytan på elden och sade: “Nu äro jordpäronen snart kokta,“ så var det som om det döfvade hungern, och de gåfvo sig till tåls en stund,“ sade hon. Det drog icke länge om förrän kungadottern fick fram duken och flaskan, det kan en väl förstå, och då barnen voro mätta och glada, klippte hon till kläder åt dem med guldsaxen.

“Ja,“ sade käringen i kojan, “eftersom du har varit så innerligen snäll mot mig och barnen mina, så vore det skam om icke jag gjorde hvad vi kunna för att försöka hjelpa dig uppför berget. Mannen min är en af de bästa smeder. Nu får du slå dig i ro tills han kommer hem, så skall jag ha honom att smida klor åt dig på händer och fötter, så får du försöka att krafla dig upp. Då smeden kom hem tog han i tu med klorna straxt,