Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
hvitebjörn kung valemon.

och morgonen derpå voro de färdiga. Hon hade icke tid att bida längre, utan tackade vackert, högg sig fast och kröp och kraflade med stålklorna hela dagen och natten, och då hon var så trött, så trött, att hon tyckte hon icke förmådde lyfta en hand mera, utan ville halka ned igen, då var hon just uppe. Der var en slätt med åkrar och ängar så stora och vida, att hon aldrig hade tänkt sig så vidsträckt och så slätt, och straxt invid var ett slott fullt af arbetsfolk af alla slag, som sträfvade som myror i tufvan.

“Hvad är här på färde?“ sporde kungadottern.

Ja, här bodde hon, trollkäringen, som hade förgjort Hvitebjörn kung Valemon, och om tre dagar skulle hon ha bröllop med honom. Hon frågade, om hon icke kunde få tala med henne. Nej, var det likt sig, det var då rent omöjligt. Så satte hon sig utanför fönstret, och till att klippa med guldsaxen, så att silkes- och sidenklädningar röko omkring henne som ett yrväder. Då trollkäringen fick se det, ville hon köpa saxen; “ty allt hvad skräddarne sträfva, så spisar det inte,“ sade hon; “det är för många som ska klädas upp.“

För pengar var den icke till salu, sade kungadottern, men hon skulle få den, om hon fick lof att sofva hos kärasten hennes i natt. Ja, det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men hon skulle sjelf söfva honom och sjelf väcka honom. Då han hade lagt sig gaf trollkäringen honom en sömndryck, så att han icke var i stånd till att vakna, hur mycket kungadottern än ropade och gret.

Dagen derpå gick kungadottern utanför fönsterna igen och satte sig att skänka i utur flaskan; det forsade som en bäck både med öl och vin, och hon blef aldrig tom. Då trollkäringen såg det, ville hon köpa den, “ty allt hvad de sträfva med att brygga och bränna, så spisar det inte; det är för många munnar som ska dricka,“