sade hon. För pengar var den icke fal, sade kungadottern, men fick hon sofva hos kärasten hennes i natt, så skulle hon få den. Ja, det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men hon ville sjelf söfva honom och sjelf väcka honom. Då han hade lagt sig, gaf hon honom en sömndryck igen, så att det blef icke likare den natten än den förra; han var icke i stånd till att vakna, hur mycket kungadottern än ropade och gret. Men den natten var der en af handtverkarne som arbetade i rummet bredvid. Han hörde gråten der inne och kom snart underfund med huru det hängde tillsammans, och dagen derpå sade han till prinsen, att hon måste visst vara kommen, kungadottern, som skulle frälsa honom.
Den dagen gick det med duken alldeles som med saxen och flaskan; då det led till middagstid, gick kungadottern utanför slottet, tog fram duken och sade: “Duk, bred ut dig och duka upp alla goda rätter!“ — och straxt var der mat, så att det var nog för hundra man; men kungadottern satte sig till bords ensam. Då trollkäringen fick se duken, så ville hon köpa den; “ty allt hvad de koka och steka, så räcker det inte; det är för många munnar, som ska ha mat,“ sade hon. För pengar var den icke fal, sade kungadottern; men fick hon lof att sofva hos kärasten hennes i natt, så skulle hon få den. Det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men sjelf ville hon söfva honom och sjelf ville hon väcka honom också. Då han hade lagt sig, kom hon med sömndrycken, men den gången var han på sin vakt och lurade henne; trollkäringen trodde honom icke mera än jemnt, hon heller; ty hon tog en stoppnål och stack midt igenom armen på honom och ville pröfva, om han sof tungt nog; men hur ondt det gjorde, rörde han sig icke, och så fick kungadottern lof att komma in till honom.
