Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

31

smågossarna.

Då var allting godt och väl, och om de bara blefve qvitt trollkäringen, så var han frälst. Så fick han timmermännen att göra en svingel i den bron, brudefärden skulle öfver, ty der var det sed, att bruden rider i spetsen. Då hon kom ut på bron, svängde svingeln rundt om med bruden och alla de trollkäringar, som voro brudtärnorna hennes. Men kung Valemon och kungadottern och allt bröllopsfolket foro tillbaka till slottet och togo med sig af trollkäringens guld och dyrbarheter allt det de kunde föra, och foro så hem till hans land för att hålla det rätta bröllopet. Men på vägen var kung Valemon inne och tog med sig de tre småflickorna, och nu fick hon se hvarför han hade tagit ifrån henne barnen och satt bort dem; det var för att de skulle hjelpa henne fram till honom. Så firade de bröllop med fröjd och ståt.




Smågossarna, som träffade trollen på Hedalsskogen.

På ett torp uppe i Våge i Gudbrandsdalen bodde en gång i fordna dagar ett fattigt folk. De hade många barn, och två af sönerna, som voro vid pass halfvuxna, måste ständigt stryka omkring i bygden och tigga. Derföre voro de väl bekanta med alla vägar och stigar, och de kände äfven genvägen till Hedalen.

En gång skulle de gå dit. Men de hade hört, att några falkfångare hade byggt sig en hydda vid Mæla; der ville de titta in med detsamma och se på fåglarna,