och huru de fångade dem, och derföre togo de vägen öfver Långmyrerna. Men det led redan så långt på hösten, att vallflickorna hade begifvit sig hem ifrån sätrerna; derföre kunde de ingenstädes få herberge och icke mat heller. De måste derföre hålla fast vid vägen till Hedalen, men denna var bara en smal stig, och när mörkret föll på, förlorade de stigen, och de träffade icke på fågelfängarehyddan heller, och innan de visste ordet af, voro de midt i tjockaste Bjölstadsskogen. Då de märkte att de icke kunde komma fram, började de hugga granqvistar, gjorde upp eld och byggde sig en liten koja af granqvistar; ty de hade med sig lillyxan; och så refvo de upp ljung och mossa, som de gjorde en bädd utaf. En stund efter sedan de hade lagt sig, fingo de höra någon, som snörflade och vädrade starkt med näsan. Gossarna spände öronen och lyssnade noga efter, om det månde vara djur eller skogstroll de hörde. Men så vädrade det ännu starkare och sade:
“Det luktar kristet blod här!“
Derpå hörde de att det trampade så tungt, så att marken skalf, och då begrepo de att trollen voro ute.
“Gud hjelpe oss, hvad skola vi nu göra?“ sade den yngste gossen till bror sin.
“Åh, du får bli stående under furen, der du står, och vara färdig att taga påsarna och lägga i väg, när du ser dem komma, så skall jag ta lillyxen,“ sade den andre.
I detsamma sågo de trollen komma sättande, och de voro så stora och digra, att hufvuna på dem voro jemnhöga med furutopparna; men de hade bara ett öga alla tre tillsammans, och det brukade de till skiftes; de hade ett hål i pannan, som de lade det uti och styrde det med handen; den, som gick främst, måste ha det, och de båda andra gingo efter och höllo sig fast vid den första.
