Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33
smågossarna.

“Tag till benen!“ sade den äldre af gossarna, “men spring inte för långt bort, innan du ser hur det går; eftersom de ha ögat så högt upp, ha de svårt för att se mig, när jag kommer bakom dem.“

Ja, brodern skyndade förut, och trollen drogo efter; under tiden kom den äldre gossen bakom dem och högg till det bakersta trollet i fotleden, så att det uppgaf ett gräsligt skri, och det första trollet blef så rädd, att det spratt till och släppte ögat. Men gossen var ej sen att snappa upp det. Det var större, än om en hade lagt ihop två krukfat, och så klart var det, att ehuru det var kolmörka natten, blef det som ljusa dagen då han såg igenom det.

Då trollen märkte att han hade tagit ögat ifrån dem, och att han hade gjort skada på en af dem, begynte de att hota med allt det onda som till var, om han icke genast gaf dem ögat tillbaka.

“Jag är inte rädd för troll och trollskap,“ sade gossen. “Nu har jag tre ögon ensam, och I ha’n inte något, och ändå måste två bära den tredje.“

“Få vi inte ögat vårt igen på ögonblicket, så skall du blifva till stock och sten!“ skreko trollen.

Men gossen mente tro på, att så lätt gick det icke; han var icke rädd hvarken för skryt eller trolleri, sade han; fick han icke vara i fred, så skulle han hugga till dem alla tre, så att de skulle få ligga och krafla på marken som annat kryp och kräk.

Då trollen hörde detta, blefvo de rädda och började gifva god ord. De bådo så innerligen vackert att han ville gifva dem ögat tillbaka, så skulle han få både guld och silfver och allt hvad han ville ha. Ja, det tyckte nog gossen var mycket bra, men han ville ha guldet och silfret först, och derföre sade han, att om en af dem ville gå hem och hemta så mycket guld och silfver, att