Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44
mumle gåsägg.

Då han kom till sundet, gick elfven full af is och var så strid som en fors, men han tog fäste med fötterna i botten och vadade fram, så att han kom öfver till sist.

Då han hade värmt upp sig och fått sig litet till lifs, ville han sofva, men det dröjde icke länge, förrän der blef ett sådant brak och larm, som om de hade vändt upp och ned på hela slottet. Dörren for upp på vid gafvel, och han såg ingenting annat än en gapande käft, från tröskeln upp till dörrbjelken.

“Der har du en munsbit, smaka på den!“ sade Mumle och kastade springpojken in i gapet. “Låt mig nu se hvad du är för en, — kanske det är en gammal bekant?“

Så var det ock; ty det var Gamle-Erik som var ute. De togo sig för att spela kort, han ville väl försöka att tjena igen något af den landskylden, Mumle hade pockat sig till af mor hans, då han var ute på kraf för kungens räkning; men hur det gick, så var Mumle den som vann, ty han satte kors på de bästa korten, och då han hade vunnit af honom allt hvad han hade på sig, måste Gamle-Erik gifva Mumle af det guldet och silfret som fans på slottet.

Rätt som det var, så slocknade elden för dem, så att de icke kunde skilja korten från hvarandra.

“Nu få vi hugga ved,“ sade Mumle och högg täljyxan i furukubben och dref in kilen; men klumpen var knotig och ville icke låta klyfva sig straxt, hur än Mumle bände och bröt med yxan. “De säga att du skall vara stark,“ sade han till Gamle-Erik; “spotta i näfven, hugg i med klorna, bänd och bryt, och låt mig se hvad du duger till,“ sade han.

Erik gjorde så och högg med begge näfvarna i sprickan och bände och bröt allt hvad han orkade, men med detsamma ryckte Mumle Gåsägg ut kilen, så att Gamle-Erik satt i klämman; sedan pröfvade han yxhammaren på