Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45
mumle gåsägg.

ryggen hans. Gamle-Erik bad så vackert och rörande att han skulle slippa lös, men det örat ville Mumle Gåsägg icke höra på, förrän han lofvade att han aldrig skulle komma dit och ställa till spektakel mera; och så måste han lofva, att han skulle bygga bro öfver sundet, så att folk kunde fara öfver på alla årsens tider, och den skulle vara färdig när isen var gången.

Det var hårdt, tyckte Gamle-Erik, men det fans ingen annan råd, ville han komma lös, så måste han lofva det; men han tingade på, att han skulle ha den första själen som for öfver bron; den skulle vara sundstullen.

Den skulle han få, lofvade Mumle. Så slapp han lös och for hem igen. Men Mumle Gåsägg lade sig att sofva på saken, och han sof till långt fram på dagen.

Då kungen kom och skulle se, om han var sönderhackad eller om de bara hade småplockat honom, måste han vada i pengar, innan han kom fram till sängen; de lågo i påsar och säckar till långt upp på väggen, och i sängen låg Mumle och storsnarkade.

“Gud hjelpe både mig och dotter min,“ sade kungen, då han fann att Mumle var lifslefvande. Ja, allting var godt och väl gjordt, det kunde ingen neka, men det var icke värdt att tala om bröllop förrän bron var färdig, sade han.

En vacker dag stod bron der fullfärdig, och Gamle-Erik stod på den och skulle taga tullen, som han hade betingat sig.

Mumle Gåsägg ville ha kungen med sig och pröfva bron, men det hade han ingen lust till. Så satte han sig sjelf upp på en häst och slängde den feta kungsgårdsdejan upp på sadelknappen framför sig, — hon såg mest ut som en grof furukubbe, — och så red han öfver, så att det dånade i bron.