Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7
tokmatthis.

“Åh, Kristus uppskattades till trettio silfverpenningar, så att jag törs väl knapt värdera dig till mer än nio och tjugo,“ sade klockaren.

“Nå, nå!“ sade kungen. “Men efter du är så klok på allting, så säg mig hvad det är jag tänker nu?“

“Åh, du tänker väl att det är presten, som står framför dig, men skam få mig, tänker du icke då orätt, ty det är klockaren,“ sade han.

“Nå, så res hem med dig, och var du prest och låt honom blifva klockare,“ sade kungen, — och så blef det.




Tokmatthis.

Det var en gång en käring som hade en son, som hette Matthis, men han var så bortkommen, att han icke hade förstånd på någonting; icke tog han sig stort till heller, men det lilla han gjorde blef alltid bakvändt och aldrig riktigt; derföre kallade de honom aldrig annat än Tokmatthis.

Detta tyckte käringen vara illa, och ändå värre tyckte hon det var, att sonen gick der och aldrig tog sig annat till, än släpade sig utefter väggarna.

Tätt invid der de bodde gick en stor elf, och den var strid och svår att komma öfver. Så sade käringen en dag till gossen, att det inte var ondt om timmerskog der, den växte ju nästan in på stuguväggen; han fick hugga, köra fram och försöka bygga en bro öfver elfven och taga tull, så hade han både något att göra och något till lifsuppehälle också.