gen ha existerat ända fram till mitten av 1800-talet. På ett annat ställe är hänvisat till hur den romantiska livssynen hållit sig länge nog i de värmländska hemmen.
Selma Lagerlöf har nu själv aldrig hört talas om en präst vid namn Branzell före nedskrivandet av sin roman, men väl om en viss Kalle Fryckstedt som torde vara identisk med faderns ungdomsbekant; hon har således givit sin hjälte från 1820-talet drag av denna gestalt från en något senare period och förfafärit i stil med folkeposets kompositionsmetoder; folkeposet bekymrar sig ingalunda om tid eller rum, utan kombinerar med förkärlek olika händelser och personer efter en inre logik.
Det är mycket troligt att Selma Lagerlöf hämtat drag till sin hjältes karaktäristik även från andra figurer och händelser i Värmland enligt den från folkeposen kända lagen, som låter hjälten bli den fasta punkten i händelsernas flod, kring vilken allt det andra så småningom kristalliseras till en fast massa. Det ligger något ohistoriskt i detta tillvägagångssätt, som dock upphäves av en annan i folkeposet inneboende lag, driften att skapa en heros av typisk betydelse. Det är därför som hjälten får övertaga egenskaper från olika sägner och personer och innestå för handlingar, som han aldrig begått; det är som om folkfantasien inte ville släppa honom förrän han motsvarar dess hjältideal och därför förlänar honom egenskaper som tillkomma en gud! Även guden är ju skapad av en folkfantasi. När man förevitat Gösta Berling att han är för litet bildad och för mycket tenor, glömmer man hans förnämsta roll av folkhjälte; det populära medvetandet frå-
