108
gar ej efter en intellektuell barlast utan begär handlingens symbolik.
Själva kompositionen av Gösta Berlings saga närmar sig folkeposets. Gärna skriver folkeposet sånger eller episoder som bilda ett i sig avslutat helt, men i regel hänga samman och tillhopa bilda huvudhandlingen; dock händer det, att som t. ex. i Nibelungenlied vissa partier synas råka i strid med de andra. I ännu högre grad gäller det om Eddans hjältediktning att kompositionen ej får mätas med de mått vi övertagit från den antika dikten. Själva känslan, stämmningen, den indivduella karaktären blir det väsentliga särmärket. En av Eddadiktningens finaste kännare, Andreas Heusler, har i inledningen till en översättning av Eddans hjältediktning karaktäriserat densamma bland annat med följande ord: »Der eddische Erzähler ist ein Gefühlsmensch, so erfüllt von der Heldengrösse und dem ausseralltäglichen Schicksal seiner Gestalten, dass er für die Buntheit und Schönheit der Aussenwelt wenig Auge hat. Es drängt ihn hin aufs Seelenkündende; daher streift er immer an die Grenzen epischer Kunst. Seine dionysische Seele bleibt selten in dem Gleichgewicht, dass eine Tonart festgehalten würde».
Frånsett orden om den yttre världens skönhet — huru väl passa ej dessa ord på Gösta Berlings saga och huru väl har ej Selma Lagerlöf förstått sin dikts egenart, då hon skriver de kända slutorden, att hon ej vet hur fantasiens jättebin skola komma in i verklighetens kupa. I en Saga om en saga förklarar hon att om sagan inte blev tillbörligen tuktad och efterhållen, berodde det mest därpå att dess författarinna var så allt för lycklig att äntligen få skriva den. Ed-
