dasångerna torde knappast ha varit okända för henne; inverkan av den isländska prosasagans stil på hennes senare diktning är otvetydig. Eddasångernas stil är en annan, den älskar en orakelmässig lyrik och en häftig retorik, varför även Gösta Berlings saga i sin stil för tanken till Eddan.
Samtidigt som folkeposet strävar att skapa typer i stor stil, drives det även fram mot en objektiv hållning, måste skalden själv träda tillbaka bakom sina gestalter. Ovan är antytt hur Selma Lagerlöf bryter den episka stilen med personliga utbrott och randbemärkningar. Det hindrar ej att människoskildringen är präglad av objektivitet, och blott tack vare denna sin karaktär har sagan kunnat bli en verklig bild av forna dagars seder och bruk. Just den omständigheten att Selma Lagerlöf var kvinna gjorde det möjligt för henne att skildra sina hjältar utan ett genombrott av en modern subjektivism som fallet är i Frithiofs saga, i Vikingen, i Hans Alienus. Gösta Berling är Selma Lagerlöfs idealfigur, hennes ungdoms »stora kärlek», men ej hon själv! Att skalden tidigt nog haft en grundtanke för hela sitt verk, röjs av de först nedskrivna kapitlen, vilka i den slutgiltiga redaktionen stå främst. Den inspirerade inledningen är troligen tillkommen betydligt senare. Den ger en impressionistisk bild av hjältens förflutna öden och av hans beröring med kavaljernas skara före hans egen period som kavaljer. Julnatten i smedjan ger det egentliga uppslaget till handlingen: Kavaljererna avsluta ett kontrakt med den onde i Sintrams gestalt och lova att regera Ekeby gårdar på äkta kavaljermässigt vis. Huru betecknande för en germansk dikt är det ej, att den onde måste ha
