norlunda än med hjältens död! Se på Ibsens få skådespel med försonlig utgång. De äro svaga i uppränningen, osäkra i karaktäriseringen av hjälten, varför deras upplösning icke övertygar oss.
Olyckan är den att det borgerliga seklet gjort oss sentimentala, att våra humanitetsfantasier avskräcka oss från att se värkligheten in i vitögat, värkligheten, som icke känner till någon sentimental hänsyn. Och diktens försök att här korrigera värklighetens brutala uppsyn leder blott till ett utslätande av själva grundritningen.
Det gamla folkeposet kände blott ett slut: hjältens död. Fyllt av starka och primitiva lidelser kräver det öga för öga, tand för tand, och reser sig därför än i dag skyhögt över våra huvud, i sin gripande tragik, som förintar den starkaste, den mest strålande hjälten. Den mörke Hagen sårar gudarnas älskling, den ljuse Siegfried till döds. Varför? Det veta vi inte. Fråga gudarna, makterna, nornorna, de dunkla elementen, som väva vårt ödes mantel, av jordens mylla och stjärnornas strålar. Allt skall ej förklaras, skall ej förstås — —. Ur diktens dunkla tragik stiger i alla fall morgonens skimmer oss till mötes, då vi tänka tillbaka på hjältens segervandring över en töckig jord.
I sista ögonblicket bryter Selma Lagerlöfs kvinnlighet mot själva sagans idé. Hade inte Gösta Berling kunnat bli Guds vandringsman, som med sin offerdöd förlöser hela bygden och befriar den från den onde Sintrams välde, denne Sintram vars realistiska avförande från skådeplatsen ävenledes icke rätt harmonierar med diktens grundstämning av vildhet och ursprunglighet. Hur väl hade icke en sådan död an-
