Sida:Nordiska Essayer.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

stått den man som dock en gång varit en Herrans utkorade!

⁎              ⁎

Om den stil Selma Lagerlöf begagnar sig av vid nedskrivandet av sin ungdoms epos har sagts åtskilligt både för och emot, och sant är att den uppvisar vissa överdrifter och rester av romanläsning. Men återigen — vad vore hela värket utan denna stil? Redan i sitt andra värk har Selma Lagerlöfs språk stadgat sig, förenklats, gjort sig fritt från det patos och den retorik, som smyckar ungdomsvärket. Och ändå betyder Gösta Berlings saga det första genombrottet av författarinnans stilkänsla och omedelbara behov att personifiera vad hon sett och känt. Allt har här en rikedom och prakt som blott behövde tämjas för att utveckla sig till en i sitt slag klassisk stil. Språket i Gösta Berlings saga är av sådant slag, som det brukar förekomma i ett genialt ungdomsvärk av samma typ som t. ex. Atterboms, Schillers tidigaste skapelser, och i det för-Shakespearska dramat. Det är med andra ord fråga om ett nytt inne­håll, som flödar över sina bräddar och berusar diktaren, ett ungt geni som för första gången överraskas av det rika liv som sjunger i dess inre och icke nöjer sig med gängse ord och fraser utan väljer det ovanliga, det utomordentliga. Just den omständigheten att Selma Lagerlöf så länge bar sitt stoff inom sig förklarar stilens romantiska överspändhet, tillika en protest mot naturalismens krav på framställningens saklighet och nykterhet.

⁎              ⁎