168
ger ständigt vad hans andra människa har för sig. Även denna intellektuellt högt stående människa är ur stånd att styra sitt könsliv, och när han en gång verkligen älskar, kastas han mellan åtrå och hat som hos Strindberg. Denna olyckliga kärlek beseglar hans undergång som hos Axel Borg, men medan Bourgets hjälte älskar en varelse, som står över honom i själens finhet och viljans kraft, väljer Strindbergs hjälte ett lägre stående föremål för sin åtrå. Hans instinkt är grumlad, hans förmåga att bli »artbildare» är undergrävd av disproportionen mellan tanke och känsla. Hela förloppet av denna erotiska affär är därför blott ett symptom av en sjukdomsprocess, som omfattar hela systemet. Han faller samman efter förförelsen. Han har släppt det tag han hade om befolkningen, som med ohöljd tillfredsställelse åskådat utgången av kärleksaffären, och han omges av en mur av fientlighet och förakt, då hans yttre förfall antar allt mer hotande former. Han tröttnar på sina stora planer att skriva en systematisk etnografi efter nog så orignella idéer, han tröttnar på sin egen begåvning, bildning, hjärna. Han är icke den övermänniska, han drömt sig vara, han var för mycket en vanlig borgare, som ville bilda familj, befrukta en kvinna, avla barn. En Zarathustra bekymrar sig föga om dylika ting, han är den store ensamme likt sin skapare, som var utrustad med ett förvånande ringa mått av sinlighetens håvor. Eller är det Strindbergs mening att visa, hur det högst stående djuret på rangskalan till följd av naturens lagar måste förena sig med en kvinna i egenskap av artbildare och att han går under därför att han misslyckas?
