Ju mera han förfaller till slöhet, drömsyner av hallucinatorisk prägel, desto mera lik blir han återigen Huysmans hjälte. Gång på gång faller denne i slöhetstillstånd och fantiserar, bland annat om sitt förflutna som hos Strindberg, han bedövar sig med bromsalt som Axel Borg, och han är synnerligen nära att bli helt och hållet ett offer för sitt sjuka nervliv, då han i sista ögonblicket tillkallar en berömd läkare, som driver honom ut ur hans isolering och tillbaka till Paris. Dock är hans livsleda till den grad hopvuxen med hans sinne, att han icke kan befria sig från sin äckelkänsla gentemot människor. Han såväl som Borg lider i hög grad av den ursprungligen anglosaxiska sjukan spleen, som efter att ha urladdat sig i excentriska nycker lätt nog ändar med fullständig apati; även Heidenstams Hans Alienus, som en gång velat så mycket, slutar med samma europeiska sjukdom, själens spanska sjuka. Hos Strindbergs hjälte tillkommer ännu ett element, det drag av förföljelsemani, som så småningom utbildat sig hos honom själv och som även skådar inbillade fiender.
I sina sista fantasier kastas han mellan ytterligheter — han längtar efter att få luta sitt huvud mot en moders barm, och han går i sin förtvivlan och samlar dockor från den strandade ångaren och leker med dem som vore de hans barn — eller så som fru Solness i det två år senare utgivna Ibsendramat. Han genomlöper alla möjliga stadier, söker till och med framställa en Homunculus —. Blott en gång flammar han upp, i trots och vrede, och hans utbrott får en kraft, som närmar sig Nietzsches anklagelser!
