170
Inbjuden att fira julen med dem som nyss mördat en människa rycker han upp sig och beger sig ut i natten på sin sista seglats. Stjärnvalvet lyser över hans huvud, och bland myriaderna himlakroppar varsnar han en som lyser klarare än alla andra, det är Herkules, »Styrkans och klokhetens gud», som slutligen föll för en kvinnas dumhet.
»Ut mot den åtminstone i himlen upptagne, som aldrig lät piska sig eller spotta sig i ansiktet utan att som en man slå och spotta tillbaka, ut mot självförbrännaren, som endast kunde falla för sin egen starka hand utan att tigga om nåd från kalken, mot Herakles, som befriade Prometeus, ljusbringaren, själv son av en gud och en kvinnomoder, som sedan vildarna förfalskade till en jungfrupilt, vars födelse hälsades av mjölkdrickande herdar och skriande åsnor.
Ut mot den nya julstjärnan gick färden, ut över havet, allmodern, ur vars sköte livets första gnista tändes, fruktsamhetens, kärlekens outtömliga brunn, livets ursprung och livets fiende.»
Stjärnan blir symbolisk för hans egen livsbana; han hade velat sprida ljus, men föll för en kvinna!
⁎
Som konstverk betraktat står Strindbergs roman vida högre än Huysmans »Arebours». Det framgår tydligt nog, om man jämför den grandiosa slutsidan i havsromanen med det franska verkets sista rader, som för övrigt bilda en nog så intressant parallell till den Strindbergska bekännelsen: — »Seigneur, prenez pitié, du chrétien qui doute, de l’incrédule qui voudrait croire, du forçat de la vie qui s’embarque
