190
om dimmor och fördomar, skuggor och teorier. Allt skönare och skönare strålar för hans inre öga det rike som vi aldrig få uppleva här på jorden, men som kanske framtidens människor bli delaktiga av en gång, det tredje riket, den fria adelsmänniskans rike, mot vars fjällvidder Irene och Rubek vandra hand i hand.
Men i Strindbergs epilog vandrar Jägarn ensam sin väg, sedan han tagit farväl av allt jordiskt, vandrar upp mot fjällen.
Och nu: en barnaröst i mörkret!
Du lilla barn, du sista ljusa minne,
som följer mig i nattlig skog!
På sista färden till det fjärran land —
de fyllda önskningarnas land,
som hägrade från alpens höjd,
men skymdes ner i dalarna —
av landsvägsdamm, av skorstensrök!
Vart tog du vägen, sköna syn,
du längtans land, du drömmars?
