192
sun är den stora fråga, som med förkärlek upptagits till behandling av den ena germanska diktaren efter den andra: kampen om en världsåskådning och försöket att modellera livet efter dess mått, frågan om en tänkare har rätt att förändra sig och sin åskådning, frågan om livsföringens stabilitet, om avfallet från ungdomens med idealitetens hetta företrädda teser. Kanske att bakom hela trilogien ligger just en ransakan om diktarens egen ställning till den äldre och den yngre generationen.
Det är som om varje norsk diktare mot slutet av det gångna århundradet en eller ett par gånger måste taga ställning till de offentliga frågorna, till politik och dess språkrör, journalistiken. En jämförelse med svensk litteratur röjer genast olikheten. Vad bry sig Hans Alienus eller Gösta Berling om politiskt gräl, om sociala reformer? Blott Strindberg får syssla med sådana frågor. Det visar vad man redan förut visste, att det norska folket under denna period på ett helt annat sätt än det svenska var fängslat av sitt lands offentliga angelägenheter och drevs framåt mot en självständighetsförklaring. Diktningen är här blott spegel. Hamsun hade redan i ett annat verk, den icke allt för betydande romanen »Redaktör Lynge» (1893) sysslat med politiska och likartade spörsmål.
Nu är hjälten i Ved Rikets Port till att börja med icke en politisk, personlighet, men märkvärdigt för Norge är det hur frågan om hans filosofiska författarskap blir till en offentlig fråga av rang! Det beror på landets litenhet och på omöjligheten att existera utan offentligt understöd eller det berömda »stipendiet», som enkom synes vara inrättat för att stif-
