själv och sin make eller med andra ord den konflikt, som Strindberg vid samma tid behandlar i sin dramatiska studie om Drottning Kristina. I grund och botten äro båda drottningar lika hjälplösa, när det blir allvar med regeringskonsten. Hamsuns skådespel förråder i varje scen poeten, men ehuru det även är skrivet för teatern, torde det knappast kunna hålla sig där; det visar ett försök av Berlins Statsteater våren 1923.
Helt annorlunda förhåller det sig med Hamsuns sista skådespel som först år 1910 ser dagens ljus, »Livet ivold», eller som den kanske kvickare tyska översättningen döpt det — »Vom Teufel geholt». Det är diktarens yppersta drama och väl förtjänt av vår uppmärksamhet, då den nordiska dramatiken icke har mycket som kan ställas vid sidan av detta mästerverk, vilket röjer hur Hamsun fördjupat hela sin uppfattning av liv och människor, sedan han skrev sin stora trilogi.
Den breda handlingen koncentrerar sig kring en person, fru Julianne Gihle, som icke längre ung gift sig med en rik gubbe i en norsk småstad. Livet har dock skänkt henne en helt annan miljö, innan hon hamnat i denna nödhamn: hon har varit en världsberömd varietésångerska som berest olika kontinenter och ständigt blivit firad på det vis, som världen nu en gång har för sed att fira dylika divor. Särskilt tycktes en kuplett som avhandlar Juliannes vackra ben ha varit vitt och brett berömd, — och jag kan inte låta bli att tänka på en viss berömd dansk diva, som likaledes var nog så berömd och som måhända har tjänstgjort som förebild? Olyckan är nu den att Julianne blir i för-
