Det kan vara hans vackraste rader, men också bidraga till oklarhet om vart han egentligen syftar. Det gäller om de exotiska fantasierna i samlingen »Purpur», vilka måhända äro svårast att tillägna sig av allt vad diktaren skrivit. Men även i flera av hans dramer förflyktigar sig stämningen i ett töcken, ur vilket man icke så lätt finner vägen tillbaka till de skildrade människorna. I främsta rummet tänker jag i detta samband på det egendomliga sagodramat från gammal tid, »Önskningarna», där blandningen av tidsstil med sagostämning knappast nått en lycklig lösning. Icke heller legenddramat »Alkestis» synes ha helt befriats från en viss ogenomskinlig lyrik, eller också har själva slutscenen, återseendet mellan makarna, icke skrivits under en gynnsam stund. Det förefaller stundom som om Hallströms människor snärja in sig i lyriskt kända ord på vilka de sedan stirra sig blinda.
Men i grund och botten är detta dunkel och denna blekhet i själva utformningen av skepnader och tankar att betrakta såsom undantag i diktarens stora och universella produktion. Han förfogar över en del andra inspirationskällor, som skydda honom från att bli blott en lyriker på prosa och först förklara hela betydelsen av hans gärning. Per Hallström är en tänkare. Icke så som skulle han utbildat något filosofiskt system eller stannat vid en allmän dogmatik; blott på det politiska området har han begränsat sin livsåskådning efter en bestämd linje, men det är en sak för sig. Men han är i hela vår moderna litteratur den smidigaste intelligensen och en av våra djupaste psykologer, och först tack vare dessa gåvor blir han den store själsskildraren,
