230
Hur kan det vara sant! Jag blir så liten för sådan lycka. Nyss mitt hjärta blödde, men drömde sig så stolt som jordens i natt och kval — nu vidgas allt för solen oändligt, och jag skälver, arm och ringa. Vad vilja tårarna — ni dumma droppar; så ljuva ändå — livet är härligt, och allt är underbart i glans och dagg. Och ler och lyser. Hör! En lärka drillar i klangfullt skratt. — Er min är trött, o herre, åh, Aymelotte skall skratta för er, sjunga och dansa för ert liv; det skall bli ljus i ljus och sång i sång.»
I berättelsen »Källorna» — i »De fyra elementerna» — är själva problemställningen en annan. Men liksom i Våren — och så ofta hos Hallström — är natursymboliken sammanvävd med människornas öden till ett helt, ja i denne diktares fantasi för naturen ett lika självständigt liv som människan, och människan återigen är ett element, lika gott som jorden, luften, vattnet, elden. Kanske denna natursymbolik aldrig hos Hallström fått ett poetiskt så fullödigt uttryck som i denna underbara skildring av bonden Grels Olofsson. Han som med hjälp av sin starka och harmoniska personlighet förmår samla alla sina livskällor mot en medelpunkt och därför också mäktar, med slagrutan i handen, spåra upp jordens vatten och källor. Just i hans familj måste det förfärliga inträffa, att sonen råkar slå ihjäl systerns fästman. Hela novellen blir härefter en skildring av hur de olika livskällorna i de tre överlevandes hjärtan efter år av förtvivlan och botgöring flyta tillsamman, måste flyta tillsamman, ty så är naturens gång. Och med den högtidlighet, som är Hallströms egen, när han skildrar en slutlig uppgörelse, heter det:
»Långsamt kom där över båda en förvandling, inifrån kom den med ett sakta ljus som bredde sig lysande i blicken och
