märkande för tidens noveller och romaner, medan Heidenstams uppgörelse med det förflutna svingar sig upp till en syntetisk världsbild av säregen storhet. Strindbergs pilgrimsfärd ter sig som en tillfällig händelse, Heidenstams har evighetens aspekt över sig.
Det är Julsångens storhet att på detta konstnärligt utomordentliga vis ha förmått i några strofer koncentrera romanens på en gång sköna och bittra erfarenheter, över huvud intager den en särställning i författarnes lyriska produktion och kunde lika gärna ha uppstått som fristående skapelse vid sidan av arbetet på romanen, så avslutad till form och innehåll är den. Medan legenden om »Tvillingbröderna» snarast ansluter sig till Vallfart och Vandringsårens myter, betyder Julsången ett fullständigt genombrott i lyrisk form av skaldens subjektivism.
Hans Alienus’ dualism framträder här renast i hela sin tragik: flytt har han till skuggornas värld, därför att nuet blivit honom främmande, men hur sköna syner han än där genomlevat vaknade åter längtan efter nuet, tvang honom att lösa förtrollningen och återvända till jorden, till verkligheten. Till sin förfäran måste han erfara att han känner sig än mindre hemma här än före den stora vandringen i underjorden; allt är där mer främmande, overkligt och — underjordens syner och varelser förfölja honom vart han går, han är vorden ett offer hos den skönhetsvärld, han själv frambesvurit, en pilgrim utan rast och ro. Vilken ovanligt gripande och storslagen framställning av en skalds, en konstnärs öde, som tillika råkar vara tänkare!
