252
Ostraffad leker ingen med sin fantasis foster, ostraffad går man icke på långfärd med sanningens vaxtavla i sin hand — fantasiens bilder, verket, skapelsen reser sitt huvud mot skaparen själv, bemäktigar sig hans själ och sinnen, jagar honom runt i en evig häxdans. Så som Hans Alienus här uppställer sitt problem är det olösligt, måste det sluta med personlighetens långsamma upplösning och förfall. Egentligen har Heidenstam blott en enda gång i visionens styrka och allmängiltighet överträffat sig själv i behandlingen av detta motiv, människans eviga och outsläckliga hemlängtan mot det absoluta, i »Jairi dotter».
Med Frödings’ »Atlantis» återföres motivet till sin ovan nämnda grundtyp av skalden själv angiven, Vinetamotivet. Dikten intager ju ingalunda samma ställning i Frödings produktion som Julsången i Heidenstams, och jag vill i detta sammanhang lämna alla de gjorda kommentarerna om dess samband med skaldens »Parken» å sido. Den är i grunden en ej alltför originell variation av romantikens syner på havets botten.
Romantiken älskar ju havet, därför att det är i ständig rörelse, speglar himlens oändlighet och sedan urminnes tider är oföränderligt, oberört under seklernas växling, medan jordens yta förändrats och tack vare civilisationen visar allt mer spår av människors gärningar. Det är mystikens element, fruktansvärt och lockande på en gång, åtkomligt blott med hjälp av vår fantasi. — Härav de talrika poemen, där diktaren söker att tränga igenom det ogenomträngliga, ser syner stiga sig till mötes … Även Drachmann, havets störste sångare
