i nordisk dikt, har tidigt nog arbetat med dylika motiv utan att åstadkomma något särdeles värdefullt.[1]
Hos Fröding övergår den realistiska bilden av viken — med staden i bakgrunden — och båten till en drömbild, en vision om en sagans Atlantis, en praktstad med en marmorborg, men död, övergiven av Atlantiderna, som själva givit sig döden. Det är möjligt, men icke nödvändigt — såsom antaget är — att Nietzsches lära om övermänniskan spelat in vid Frödings skildring av atlantiderna, betraktade som »en förnäm myriad», ehuru Nietzsche knappast avsett en överklass, vilken med hjälp av guldet får makt att förtrycka! Skalden synes snarast sörja däröver att ett mäktigt, rikt begåvat folk av aristokratisk daning råkat på förfall och försvunnit från skådeplatsen; dikten slutar med den melankoliska betraktelsen att även hans generation, hans folk, en gång skall sjunka ned i slammet och härmed återvänder den till sin realistiska utgångspunkt, staden, vars livsbrus hörs sorla från stranden.
Det kan synas väl vågat att sammanställa denna lyriska fantasi med Heidenstams grandiosa bekännelsedikt. Om man emellertid, som här gjorts, betraktar Julsången som en utvidgad form av dikten om den svunna guldåldern, skuggornas värld, som en storslagen variant av drömmen om det i havet försvunna folket — som för övrigt kan återgå på en
- ↑ Man erinre sig Frödings Drachmannstudier under vistelsen i Uppsala.
