niskan, för det evigt mänskliga, så som en genial skald och siare såg henne vid utgången av det nittonde seklet. Man skulle kunna översätta Hans Alienus med Hans der Träumer, en övlig tysk benämning på en drömmare, en svärmare med ringa sinne för verklighetens proportioner, vilket således passar alldeles förträffligt på Heidenstams hjälte, där det fantastiska drömmer sida vid sida med fantasien. Förnamnet Hans är ju ett av sagan omhuldat namn och skall måhända antyda hjältens egenskap att vara lyckans söndagsbarn.
Hur ofta talar den unge Hans inte om för oss att han är ett söndagsbarn, hur bemödar han sig inte i första avdelningen att övertyga sin italienska omgivning om sin livsglädje! Det är alltid något på tok när en svensk skald lyfter pekpinnen, visar på sin hjälte och ropar: Se, hur lycklig han är, och i den na roman är det i ovanlig grad fallet. Alla Hans Alienus’ upptåg i Rom verka som en forcerad mas kerad och det är naturligt nog, att han avslutar sin vistelse i den eviga staden med ett stort karnevalståg, som icke heller är egnat att bereda någon människa glädje.
Hela Hans Alienus’ vistelse i Rom betecknar ett försök att försona honom med verkligheten, med det modärna livet; han arbetar på ett bibliotek, studerar lärda skrifter av olika slag, författar ett verk om gamla musikinstrument, förälskar sig i några unga damer, diskuterar med katolska präster — men allt är förgäves! Både den realistiska figuren, den svenska fröken Betty, och den fantastiska uppenbarelsen den Gamla Heliga, ha förutsagt hans öde, att hans svårmod skall betvinga hans livsglädje, att allt vad
