62
En sådan liten skildring erinrar ej så litet om kavaljersflygeln i Gösta Berlings saga.
⁎
Hela det sista skedet av det adertonde seklet och de första åren av det nya ha varit en ovanlig lycklig period i Värmlands historia, och det är väl vida mer än en tillfällighet att just under dessa år Tegnér, Geijer, Byström, John och Nils Ericson se dagens ljus. Det är naturligtvis ytterst vanskligt att söka bestämma några fasta perioder i ett landskaps historia, så länge landskapsforskningen ej hunnit längre än i dag; på mig personliglen göra de olika skildringarna av Värmland, såväl de vetenskapliga som memoarlitteraturen, det intrycket att den »lyckliga» perioden räckt fram till 1820-talet, då snart nog en ny bildningsepok och en förskjutning av klasserna äger rum.
Det är visat hur befolkningen i Värmland varit utsatt för beröring med andra folkslag, hur rörligt och ovanligt krigiskt dess livslopp förflutit. Men det hindrar ej, att densamma dock i grund och botten bott långt bort från allfarväg, fjärran från huvudstaden och andra större städer. De norska fjällen ha i sin tur ej blott hindrat havsvindarna utan även kulturella strömningar att tränga in i landet. Intet är mera betecknande för landskapets isolering än Geijers bekanta ord i hans »Minnen» om att vägen helt enkelt slutade en fjärdingsväg från hans föräldrars bostad. Vågar man tro på Knut Lilljebjörns skildringar av värmländskt liv under 1770-talet, får man snarast intryck av att läsa en familjs, ej ett landskaps krönika. Till och med det politiska åskådningssät-
