tet uppbäres enligt denne författare av en sällsynt uniformitet, och med Gustaf III:s statskupp inbröt en tid av den allra största tillfredsställelse, som samlade sig kring tjusarkonungens gestalt, men även tog sig uttryck i vördnad för frihetstidens store svenske lärde. Hela den kulturella smaken är synnerligen konservativ, något som man icke får glömma, när man vill göra sig en bild av landskapets banbrytande, geniala män. Det är tydligen först med franska revolutionen och Napoleons personlighet, som brännämnen kastas in i den politiska diskussionen på Värmlands gårdar.
Vid sidan av detta konservativa bildningsintresse i ordets bästa mening frodas en vidskepelse, som ingalunda blott hemsöker torp och bondgårdar! Spåkäringar synas ha varit rätt vanliga företeelser, och ha de varit talrikare här än längre söderut så bär skulden de stora skogarna och det finska inslaget. Med upplysning i modern bemärkelse var det rätt illa beställt. Informatorer skötte om en stor del av undervisningen, de unga flickorna lärde skriva, räkna, läsa, prästerna voro ofta nog tack vare lättheten att komma till ämbete grovt obildade och begivna på dryckenskap.
Vid sin skildring av 1820-talets Värmland berättar Henrik Lilljebjörn huru planen att inrätta skolor för allmogens barn rönte den starkaste opposition och det fanns ståndspersoner, som med fanatisk iver arbetade däremot. Det synes vara ett bevis för, att den allmänna bildningsnivån under denna period hållit sig ungefär på en och samma nivå, då man fann att allt var gott och väl beställt. Och man
