hemmets sinnebild, men även i långliga tider bondens enda medel att rödja mark i obygden, svedjandet.
Vikingens och Odalbondens hela rikedom framgår ur deras egenskap att vara vida mer än lyriska bekännelsedikter, vilket gäller i mest utpräglad form fö Vikingen, de äro episka dikter in nuce, när de skildra en människas hela levnadslopp. Utan detta episka drag, som redan finnes hos Gunno Dalstiernas värk, vore ju en människoframställning av typisk art knappast möjlig. Det är denna Vikingens karaktär av ett epos i fickformat, som förklarar dess oerhörda betydelse för de kommande eposen på svenskt språk, i främsta rummet Frithiofs saga, men säkerligen även för Fänrik Ståls sägner.
Både Vikingen och Odalbonden äro indivdualiteter, vilka själva berätta om huru de utveckla sig till personligheter, den ena av mer aristokratisk, den andra av mer demokratisk art. Det är förunderligt att det lyckades för Geijer att i ett slag skildra dessa det svenska folkets tvenne grundtyper. Jag ser orsaken härtill i det Geijerska hemmet, en medelpunkt för det värmländska lynnet, där bärgsmannen på det mest värdiga vis fortsätter den fria Odalbondens traditioner, på en gång ett det mest ideala uttryck för Värmlands natur med det stora vårdträdet utanför husknuten och för dess hembygdskultur, ett hem grundat av ett stånd som man kanske kunde kalla svensk hembygdsadel.
Det skulle föra alldeles för långt att här tala om allt det värmländska hos Geijer — hela sitt liv bevarar han som människa den raka hållningen hos en bygdearistokrat, och i hans oförblommerade sätt
