Sida:Nordiska Essayer.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
77

överlägsna minnestal. När man läser raderna om mötet med Tegnér i Rämens skogar, om hans fyrverkeri av infall, när han yttrade sig, hans ovilja mot all systematisk filosofi, som han genast sköt ifrån sig för att i stället följa en fågels flykt i rymden — »Tegnér är ögonblickets genius» — är det inte som om här på Värmländsk jord än en gång två grundtyper av germansk struktur mötas, den naiva och den sentimentala skalden, Goethe och Schiller? Ja, hela Tegnérs poesi är icke tänkbar utan Schiller, men här är ej fråga blott om poesien, utan om huru två unga genier uppföra sig i livet själv, huru de känna och tänka, tala och icke tala. Och då står Tegnér där som det omedelbara naturbarnet huru mycket än Geijer själv visar sig ha av dess egenskaper! Den stora skillnaden mellan svensk och tysk klassicism är den att Geijer och Tegnér inte ens nådde periferien av det slags samliv mellan Goethe och Schiller, som skapar den tyska klassicism.

Kanske att Tegnérs och Geijers insats dock är lika betydelsefull för det svenska folket som de två tyska sångarbrödernas. Då hela vår kultur vid denna tidpunkt, i trots av att den befinner sig i blomning, ej kan uppvisa en sådan talrik skara föregångsmän som den tyska humanismen, måste ledarna övertaga flera roller: Tegnér och Geijer bli även tack vare sin vetenskapliga och oratoriska verksamhet folkuppfostrare i stor stil som i Tyskland Goethe och Schiller, Fichte och Schleiermacher, Alexander och Wilhelm von Humboldt, Jakob och Wilhelm Grimm, Ernst Moritz Arndt och Leopold Ranke.