107
citrongult land, och bestod i en himmelsblå emaljerad glob, derpå ett förgyldt skepp, hvaröfver nordstjernan strålade. Globen hvilade på pinnarne af en utspänd solfjeder, genomdragna med ett hvitt band, hvarest med svarta bokstäfver stod skrifvet, på ena sidan: ”La liaison fait ma valour;” och på den andra: ”La division me perd” öfver Ordensstjernan syntes Lovisa Ulricas namnchiffer, prydt med furstlig krona.
Det fanns den tiden icke i Sverige någon af staten erkänd Orden. Kronprinsessans gjorde just derföre så mycket större uppseende, hvilket stegrades i mohn som hennes inflytande på sin gemål blef oinskränkt och i ögonen springande. Man ansåg ordenstecknets valspråk för en partifana, och tog illa vid sig deröfver, att blott Hattarnas hufvudman, Tessin, blifvit hedrad med utmärkelsen, eller, som man fastmera förmodade: invigd i förtroenderna. Missbelåtenheten med detta förhållande uttalade sig högt samt nådde till och med utländningens öron.
Lovisa Ulrica, som hvarken ville öfvergifva sin stiftelse eller sina syften, sökte lugna misstankarne dermed, att hon till riddare af sin orden utnämnde äfven en Mössa. Hennes val föll på Riks-Rådet Baron Cedercreutz, vid hans återkomst från beskickningen till Ryssland, emedan hon ansåg honom för den fogligaste bland pelarne för sitt parti. Detta var den tiden avigt sinnadt mot det unga hofvet; men hade kanske just derföre gamle kungens öra.
Arffursten Gustaf (III) föddes: nytt jubel i palats och hyddor; nya fester vid hofvet; nya medlemmar af den höga modrens orden. Denna gången träffade utmärkelsen Riks-Rådinnorna Dücher, Lagerberg och Posse. Kung Fredrik, som ännu icke hade några ordnar att öfva nåd med, rynkade ögonbrynen åt Kronprinsessans utdelningar af stjernor. För att ställa honom till freds fästade hon en sådan på Riks-Rådet Eduard Taubes bröst: fadren till Konungens begråtna förklarade älskarinna, Riks-Grefvinnan. Detta blef sista gången Solfjeders-Orden förunnades. Korrt derefter inrättades stats-ordnar äfven i Sve-
