113
Cederström: ”Det skall ni få. Huru många man
tror ni er behöfva?”
Fältväbeln: ”Högst åtta, Herr Baron! Kan jag få en karta till rättesnöre?”
Cederström: ”Här finns blott en, och den kan icke undvaras.”
Fältväbeln: ”Tillåter Herr Baron mig att se den?”
Cederström (sedan han framtagit kartan och Fältväbeln aftecknat något i sin plånbok): ”Ni får med er en Klockare till vägvisare; han är hemma i orten; men ni skall taga yxor med er och bleka i träden, så att ni må hitta tillbaka till kanonjollen, som förer er till stranden och blir qvarliggande tre dagar. Kommer ni icke igen senast morgonen af den fjerde, så anses ni förlorad. Proviant för er och manskap får ni här.”
Fältväbeln: ”Förlåt, Herr Baron! att bleka går långsamt och gör buller. Jag är skogsvand skytt och har icke råkat vilse de föregående åren, jag varit anställd som regementets jägare och varit i handgemäng med Ryssen.”
Konungen, hvars sängkammardörr stod på glänt, så att han kunnat höra samtalet, steg nu upp från sitt skrifbord, stack ut hufvudet genom dörren och yttrade halfhögt: ”Cederström! låt honom göra som han vill; jag känner honom.” Och så satte Gustaf sig ånyo ned att skrifva.
Cederström (sedan Konungen dragit sig tillbaka i sängkammaren): ”Nå skynda då till galèren, välj ut ert manskap och låt dem medtaga pelsar, efter J kommen att ligga i skogen. Vänd sedan snart tillbaka, så skall ni få skriftliga befallningar.”
Fältväbeln: ”Jag anhåller ödmjukast, att i dem namnet må bli utsatt på Prinsen, som jag skall bemäktiga mig.”
I detta ögonblick slog konungen upp på vid gafvel dörren från sängkammaren till salongen, dit han kom inspringande, med pennan i handen, samt utbrast häftigt, med snäsande ton, rynkad panna och gnistrande ögon:
