114
”Hvad skall det heta, min gunstige herre? Hvilken
Prins är det ni understår er att tala om?”
Fältväbeln (frimodigt): ”Prinsen af Nassau, Ers Maj:t!”
Konungen (brydd): ”Huru vet ni det?”
Fältväbeln (småslugt): ”Jo, Ers Maj:t, en Underofficer vet också något ibland, och om jag icke visste att denne Prins är stadd på resan för att bära vapen mot min Konung och mitt fädernesland, hade jag aller-under-dånigst undanbedt mig en förrättning, som eljest fått all likhet med det försåt, hvilket lades för Major Sinclaire, då han mördades af Ryssen . . . . . .; och till sådant värf duger icke jag.”
Konungen (läggande sin hand på Fältväbelns axel, mildt småleende): ”Du har rätt, min raska gosse! Jag älskar sådana tänkesätt . . . . Gör nu ditt bästa; men tig för soldaten. Farväl! . . . .” (I begrepp att träda in genom dörren till sängkammaren, vänder Gustaf sig om och yttrar): ”Men huru är nu din plan?”
Fältväbeln: ”Någon plan, Ers Maj:t, har jag ännu ej hunnit fatta, och sällan till och med har jag kunnat följa förut uppgjorda planer, när jag så der på egen hand haft att göra med Ryssen, under mina vandringar i skogarna och emot deras fältvakter; utan jag har rättat mig efter omständigheterna. Nu tror jag mig likväl böra låta fyra skarpskyttar behålla sina gevär; mig och de öfrige väpnar jag med pistoler. Två af skarpskyttarne förständigar jag att skjuta ner hästarna för Prinsens vagn, när jag lagt mig i bakhåll vid vägen. Sedan får jag väl se hvad som är att göra, för att kunna taga honom till fånga och föra honom till Ers Maj:t.”
Konungen (svänger sig på klacken): ”Rätt bra! . . . . Men hvar får du pistoler?”
Fältväbeln: ”På galèren, Ers Maj:t, finnas sådana tillräckligt.”
Konungen: ”Det är sannt. Nå godt! Du har min nåd.”
Och Konungen framräckte, vänligt nickande, sin hand, den Fältväbeln, hänryckt, kysste. Sedan konungen stängt
