Sida:Nordstjernan1843.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8


”För starkt, för starkt!” yttrade professorskan och upplyfte skämtsamt hotande sitt finger mot Wilhelm. ”Akta dig för vattenperioden, min son! Men låt höra andra punkten, Rosa?”

”Den rör Leopold, mamma! Han påstår att Wilhelm pratar i vädret, och han säger sig icke vilja ansvara för sitt hjerta, ifall Julia gör honom den syrprisen att finna sig road af andra karlars uppmärksamhet. Hvad tycker väl mamma — han blygs icke för att erkänna det han vill ha henne så alldeles för sig sjelf, att han helst ser det hon icke får en blick af någon annan!”

”Bättre att lofva för litet, än för mycket! Jag föredrar Leopolds sats, ehuru äfven i den ligger någon öfverdrift. Var det någonting mera?”

”Ja, mamma, Wilhelm säger också att han känner sig stolt och smickrad öfver att äga en hustru, som andra afundas honom. Han lofvar mig att få emottaga så mycken hyllning, som står mig till buds.”

”Det var icke bra!” återtog professorskan; och det lekande skämt, som hittills legat i hennes ton, utbyttes mot ett fromt, värdigt allvar. ”Det der är icke bra sagdt, Wilhelm, än mindre tänkt. En man, som sjelf önskar att se sin hustru firad, älskar henne blott för det yttre skenet, således endast af fåfänga. Och jag förklarar då att Julia har mera skäl att vara belåten med Leopolds princip, än Rosa med din.”

Wilhelm rodnade lätt; och han var just på väg att göra något klyftigt inkast, då en vagn inrullade på gården och gjorde slut på sessionen.


2.

”Välkommen, välkommen, söta moster Ebba!” ropade flickorna och förde en stor, rödlätt dam till soffan i salen, medan de täflade om att få uppknyta hennes hattband, sätta till rätta det af resan något medtagna fräset samt hala upp schalen, hvilken råkat glömma sin bestämmelse att skyla den alltför solbrända halsen.