133
samhet, som hörde till tidehvarfvets seder och fordringar af bildning.
Medan den unga grefven förde sin gemål till ett af tälten, stego ur den följande vagnen hans bada fullvexta döttrar. Båda voro utmärkta skönheter, firade såsom hofvets prydnader, och föremål för de förnämsta herrars inställsamma bemödanden att vinna uppmärksamhet och välvilja. Den äldsta, fröken Karin, nu tjuguettårig, kämpade i tyst slutenhet mot sina föräldrars lifligaste önskningar och den redan af stora och ärofulla bedrifter utmärkte unge generalen Otto Wilhelm Königsmarks ifråga sträfvan att vinna hennes tycke och hand, medan den nittonåriga systern, utan tvekan, redan lemnat sitt ja-ord åt den lysande Carl Gustaf Oxenstierna, sonson af Sveriges störste statsman, den odödlige Axel. Der nu de båda systrarna skyndade att följa sina föräldrar, framställde de gruppen äf tvenne motsatser: den bestämda, qvinnliga beslutsamheten med sina behagfullt säkra, elastigt oböjliga steg, och det glada, barnsliga, sjelfsvåldiga, oregelbundna, nästan dansande sätt att röras, som utmärkte den lyckliga, oskyldiga kärleken.
I de följande vagnarna följde fröknarnas hofmästarinna, en gammal fru Lilja, hvilkens man under Carl X, medan Rikskansleren var Guvernör i Estland, stupat mot Polackarna. Bredvid henne hade en sällskapsdam sin plats. Hon hette fröken Papegoja, och hennes far hade varit Guvernör i Nya Sverige, der det lofvande nybygget, som redan förvärfvat sig de omgifvande amerikanska vildarnes förtroende, innan det ännu utvecklat sig, af de afundsjuke Holländarne blifvit förstördt. Blomman af Vestgötaadeln, det vill säga de förmögnares döttrar här och der försedda med en moder eller äldre siägtinge, såsom beskyddarinna i sjelfva det grefliga huset, der likväl den stränga Pfalsgrefvinnan förde sedlighetens spira med ett vördadt alfvar, följde derefter i vagn efter vagn. Alla samlade sig till det vidsträckta tältet, der Rikskansleren och hans gemål nu såsom värd och värdinna på detta landt-
