Sida:Nordstjernan1843.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

134

besök, artigt emottogo sina gäster och inbjödo dem till en lysande måltid, hvilken borde föregå jagtens glada mödor.

Medan de grefliga musikanterne från randen af det väldiga berget läto ljuden af sina skallande jagthorn strömma ut öfver den djupa slätten och hastigt den norra väggen af tältet uppdrogs i yppiga draperier, så att den öppnade den herrliga utsigten öfver sommarlandskapet, grönt ifrån bergsfoten intill stranden af Wenern och sedan blått till dess vattenspegeln sammansmälte med himmelen, skynda vi från det larmande jublet till en annan sida af berget. Der finner den som älskar naturskönheter icke mindre underbara taflor, fulla af detta oförklarliga behag, som naturen liksom omedvetet utstrött på vissa punkter äfven af vårt fädernesland, och hvilka öfver hela den öfriga verlden sakna sin like.

Der stod en yngling, utan aning om larmet af den fest, som begynte på bergets andra sida. Hans öga flög ned öfver dalen, som skiljer Halle- och Hunneberg, och sedan han öfverskådat denna dal med en blick af gladt men kärleksfullt afsked, ty han visste att han snart skulle återse den, begaf han sig inåt skogen, Rikskanslerens djurgård. På ynglingens skuldra hängde en lodbössa, och vid första anblick af gestaltens lätta gång, den skarpt spejande blicken, det beslutsamma uttrycket på fina läppar, kunde man finna att det var en jägare, men icke en af den larmande festens deltagare, utan en enskild, kanske af behofvet, vare sig den yttre nödens eller ett inre behof, som också stundom gifver sig luft i begäret efter möda, efter strider, efter blod, till den förbjudna jagten lockad ung man. Inga hundar irrade lätt kring honom, intet friskt jagtrop från hans läppar väckte skogarnes slumrande echo, men i det skarpa ögat, det färdiga geväret hotade en säker död hvarje föremål, som var värdt hans flygande kula.

Vid en insjö på midten af berget, i hvars klara men kolsvarta vatten de stolta furarna speglade sig, stannade ynglingen. Han hade nu från den milda dalens skönhet kommit till en vild, en hemsk, men likväl ännu skön taf-