152
slutligen sakta: ”Här är ett hemskt ett farligt ställe. Låt oss skynda härifrån!”
”Nej, min fröken!” sade han med en krigares beslutsamhet. ”Jag har ett ord att säga er, och på detsamma beror alltför mycket mitt lifs lugn, för att icke jag skulle begagna tillfället att säga det. Kalla detta ställe icke hemskt! Se den sköna klara sjön: den är mörk, som framtiden, men himmelen speglar sig på dess djup, ehuru nattligt det må vara. Karin! är ert hjerta likgiltigt för mig? Jag begär ett svar, så bestämdt, att jag derigenom får mitt lifs öde afgjordt.”
Förlägen vände den öfverraskade fröken bort sitt ansigte. Hon kände sig så djupt förödmjukad vid tanken derpå, att just hon, som för sin bedragne ungdomsvän yttrat så stolta och sköna tänkesätt, nu i hans närvaro skulle nödgas uppenbara sitt hjertas hemliga trolöshet. Men grefvens beslutsamma uppsyn, sade henne att hon denna gång icke kunde, på något vilkor, undkomma från det bestämda svaret på hans frieri, hvars afgörande hon med så mycken klokhet förstått att hittills uppskjuta. Hon kände att hon förolämpat och retat en älskande yngling, och hon bäfvade för att också såra den andre.
Men han fattade frimodigt hennes hand. Jag fordrar nu, i detta ögonblick, fröken Karins svar på mitt hjertas bön om kärlek och huldhet. Jag kommer hit från kriget, för att, på några få stunder få mitt öde afgjordt, och jag återvänder, för att sedermera resa till Venedig. Republiken har af konungen begärt mig till befälhafvare för sina härar mot Turkarne. Vill fröken Karin följa mig, såsom min maka, eller skall jag ensam skynda att söka ett ärofullt slut på mitt lif? Här, fröken Karin! Nu gäller ingen tvekan mera! Jag bjuder er, som en ärlig krigare, min hand. Tag den, och välsignelse väntar oss af de kära föräldrarna, eller, vill ni, att jag här tager ett evigt afsked?”
Fröken Karin gömde sitt ansigte i sina händer. Hela den behagfulla gestalten skälfde, och grefven betraktade