153
med rörelse i uppsyn och blick det älskade föremålet för hans ömhet.
Slutligen såg Karin upp. ”Detta dystra ställe,” sade hon, med en darrande men dock bestämd ton, ”tyckes mig just skapadt för ett evigt afsked. Här har visst naturen ämnat, att älskande hjertan skola skiljas. Välan, Grefve Otto! Jag tager också här afsked af hvad som fordom varit mig kärt, — lugnet och lyckan i mitt föräldrahem, min barndoms och ungdoms glädje och — kärlek. — Jag — jag — följer er till Venedig.”
Grefven såg på henne med uttrycket af en glad öfverraskning. ”Det var ett sorgligt sätt, att afgöra min lycka. Men jag erkänner lyckan, och skall söka förjaga sorgerna för oss båda, så vidt jag förmår. Tack, min älskade, för det öppna och redliga svaret!”
Med eldig häftighet tryckte han henne till sitt bröst och kysste henne, ehuru hon, bäfvande drog sig tillbaka.
Jägarskarans larm hade emellertid ökats rundtomkring, och snart framträdde ur skogen hela jagtsällskapet. Rikskansleren sjelf och hans furstinna redo fram till stranden, der de lemnade sina hästar och närmade sig derefter den plats, från hvilken grefven på intet vilkor tycktes vilja släppa fröken.
”Här har du gifvit mig ditt svar,” sade han: ”låt oss här också emottaga den välsignelse och det bifall, som först skall göra oss fullkomligt lyckliga!”
Föräldrarne skyndade fram. Med allvarsam värdighet men ett uttryck af hög inre tillfredsställelse, omfamnade Rikskansleren dem båda. Furstinnan göt tårar af glädje, och försäkrade att hennes älskade Karin nu uppfyllt hennes innerligaste önskningar.
Kretsen af hela sällskapet, som underrättades om det unga parets slutna förbindelse, slöt sig lyckönskande omkring dem, och jägarhornens toner, som flögo emellan skog och klippor och öfverallt stötte på genljud, kallade de aflägsnade jägarne tillbaka, så att den flyktande hjorden af
