154
bergens villebråd för denna gång också vann förskoning och fred.
I detsamma skallade ett skott i den täta granen. En jägares gestalt störtade utför de hängande grenarne och föll plötsligt i sjön, hvars nattsvarta vågor hastigt svallade upp för att sluka sitt rof.
Alla de närvarande rusade bestörta till stranden. Karin svindlade, men grefven skyndade att upptaga henne i sina armar.
”Hvem var det?” frågade Rikskansleren.
”Det måtte varit en krypskytt!” yttrade en gammal jägare. ”En sådan har smygt omkring på bergen, det vet jag. Men härifrån kommer han aldrig upp, det är säkert, ty här är sjön bottenlös.”
Fröken Karin återkom småningom till sansning. Men hennes lugn var för evigt förloradt. När jagtsällskapet, som förgäfves sökte att lösa gåtan om den obekante jägaren, hvilken skjutit sig och försvunnit i sjön, återvändt, öfver den sköna dalen, till Magnusberg, hade fröken så mycket välde öfver sig sjelf, att hon samtalade med sin brudgum om deras framtid. Hon var icke glad, men han var dock belåten med hennes vänlighet. De samvetsqval, som hon kände, icke för det hon slitit det första band, hennes hjerta knutit, utan för det hon slitit det på sådant sätt, upphörde aldrig att förfölja henne. Då hon några år derefter återkom ifrån Venetianska kriget, der hon blef enka, besökte hon Magnusberg, och befallte, vid en färd upp till Halleberg, att en minnesvård, på hvilken intet namn ristades, och hvars anledning traditionen sökte i den obekante jägarens sjelfmord, skulle resas vid den svarta Hallsjön. Mossa och skog har höljt minnesvården, men ännu kan dess spår finnas af nitiska forskare.
