33
På Sternburg, Liebenstein, hvars spillror stå
På skilda klippor, dock hvarann så nära,
Som eremiter bodde bröder två,
Att samma brud sitt hjertas hyllning bära:
Eliza, som i klostret gömt sin sorg.
Och ”Bröder” kallas än den dubbla borg.
Se Lurley-klippan, der vid stjernans sken
Flodnymfen fordom klara stämman höjde,
Så tjusande att fiskaren på Rhen
I hvirfveln sjönk, om lyssnande han dröjde;
Men Lurley-jungfrun är ej synlig mer:
Mångdubbla svar hon blott ur grottan ger.
Vid Phalz och Caub har, med svärd i hand,
Trons riddare den Store Gustaf stigit
Med tappre Svenskar uppå klippig strand
Och sitt baner åt segrens Gud invigit,
Välsignad, helsad omkring dal och höjd
Af ett befriadt folk med jubelfröjd.
Der — Rheinstein, som på lodrät klippas brant
Förr otillgängligt var som örnens näste. . .
Nu bjuder flaggan ifrån tornets kant
Gästvänligt vandraren till borgens fäste,
Att se en forntid i föryngrad prakt
Och taflan af den herrligt sköna trakt.
Till Rüdesheim kom från den helga graf
Hans Brömser med de bojor, som han burit
Hos Sarazenerne som christen slaf.
Vid dem förnyades den ed, han svurit
På helig jord: att, blef han åter fri,
Hans dotter skulle kyrkan helgad bli!
Gisela trotsade sin faders bud:
En ädel riddare sin tro hon gifvit
Men vid förbannelsen, ett thordönsljud,
Låg mellan kärleken och klosterlifvet
